jonasolsson

Sedär, jag har gjort en blygsam återkomst till Hudik.
I fredags fick jag skjuts hem av min förhoppningsvis blivande chef så jag gick in i mitt allra trevligaste jag. Det verkar som att jag kommer få jobbet i tänndalen i vinter så om nån månad flyttar jag dit igen. Jag har en hel del att skriva men jag sitter på en jävla laptop och tangentbordet är helt åt helvete så jag blir förbannad av att skriva. Min ordinarie dator passade på att braka samman för en vecka sedan, när jag får reservdelarna kan jag återuppliva den här bloggen. Ta´t lite lugnt ett tag till

Just i skrivandets stund sitter jag här iförd kalsonger, nyss utkommen från toaletten och fortfarande rätt nöjd över att jag släppte den där tiosekundersbrakaren utomhus istället för här inne. Inte för att det hade spelat så stor roll egentligen, det luktar redan rätt unket här trots min allmänt bra skötta städning.

Tidigare ikväll var jag nere på byn och handlade lite mat som ska räcka över helgen plus lite till. Inne på affären träffade vi en av peters tjejkompisar. Tidigare när vi har träffat henne har dom mest pratat om folk häromkring och sånt som har hänt här så jag har mest hållit käften och varit en tråkig stackare som vanligt. Ikväll var vi på mer neutral mark så jag fick en del sylar i vädret och hade jag inte varit socialt välsmord hade jag nog skrattat gott åt mig själv. Somliga skryter om riktiga framgångar, jag nöjer mig med att skryta om de gånger jag lyckats hålla en riktig konversation. Nog om det.  Väl framme vid kassan langade jag upp vara efter vara på bandet och höll tummarna för att jag skulle ha pengar på kortet, att gå tillbaka med alla varor hade varit en riktig rövsmärta. Pengar hade jag och när jag såg vad kalaset kostade hade det nästan varit bättre att lämna tillbaka allt, niohundra kronor lite drygt! Det var inte ens särskilt mycket mat, bara lite juice, yoghurt och sånt.

Efteråt drog vår tremannaliga hem till peter och kollade vidare på californication. Där har vi anledningen till att jag började inlägget sådär omoget. Inte kunde jag väl sitta och släppa väder med kvinnor närvarande, nä jag fick gott sitta där och knipa röv tills jag gick hem.

”I skrivandets stund” är förresten inte ”i publicerandets stund”, jag skriver allt det här i förväg sen slänger jag bara upp det när jag snabblånar internet. Ett snabblånande som det förresten är slut med nu, peter flyttar på lördag så då är jag helt jävla ensam kvar.

Det här är egentligen samma inlägg som det förra men för att lura er att fortsätta läsa så får det här hamna i ett eget. Efter cykelturen var jag ganska mör och trött så jag tänkte hoppa i säng tidigt. Klockan elva låg jag i sängen och skulle sova, så trött som jag var så skulle det bli en enkel match om det inte vore för stormen utanför fönstret. Hela huset knakade och brakade något hemskt. Peter hade fortfarande inte kommit hem och nu följer ett litet ”tankecitat”.
Detta är alltså mina tankegångar när jag låg där i sängen: ”Undrar om peter har kommit hem än, han skulle ju kunna ha gått in till sig utan att jag hade hört det, det blåser och låter ju så mycket. Fan egentligen skulle någon kunna gå in HIT utan att jag hörde det, fyfan. Uhh, tänk om någon skulle göra det och sen komma instörtandes genom min sovrumsdörr, lite rädd jag hade blivit. Tänk vilket underläge jag hade varit i, jag ligger förvånad och chockad i sängen och han står upp redo att attackera.”

Här börjar jag ärligt talat bli lite paranoid, det är nånting med natten som ställer till det med mig. Hursomhelst så låg jag lite halvängslig i sängen på gränsen till att somna när min sovrumsdörr helt plötsligt FLYGER upp med ett jävla brak. Jag skiter fullkomligt på mig och tjoar något osmickrande läte, pulsen går upp i trehundra och femton liter svett sprutar ur kroppen. Jag har nog helt ärligt aldrig blivit så rädd, och allt helt i onödan. Dörren är lite motsträvig att stänga och jag måste ha stängt den alldeles så haken knappt håller den stängd, sedan när huset gnekade till av stormen lossnad den och dörren katapulterade sig inåt. All sans och logik var främmande begrepp för mig just då, jag var upptagen med att ligga blick stilla och skaka. Min natt var helt enkelt förstörd, jag kunde inte somna efter det där så vid ett-tiden gick jag upp och tittade på komediserier för att få tankarna på annat, sedan somnade jag efter nån timmes grateful dead-lyssnande.

Min granne, arbetskamrat och chaufför Peter tog ledigt måndag och tisdag denna vecka och åkte hem till sin hemby. Att vara utan granne klarar jag, det är lite tråkigare men istället kan jag lyssna på musik och jävlas hur mycket jag vill. Att vara utan arbetskamrat går också relativt bra, det blir mer jobb för mig och det är såklart inte så roligt att stå där ute helt ensam i skogen. Chauffördelen av Peter är däremot jävligt jobbig att gå miste om. Fan det är ju 14 kilometer till jobbet och så långt är jag inte van att cykla. I söndags gruvade jag mig för cykelturen och jag hade rent av sömnproblem på natten. När jag sedan vaknade var inte förhållandena sådär jätteperfekta. Istället för att vara tio grader varmt, som det hittills har varit varje dag, så var det ynka en grad. Till på köpet var det en gröttjock dimbank i hela dalen. Lägg sedan till en slitsam arbetsdag på det så har ni utgångsläget för cykelturen hem. Då hade temperaturen åtminstone gått upp till normala tio fast istället spöregnade det och blåste åt hundra procent fel håll.

Dagen efter gick det lite bättre, på morgonen var det riktigt humant cykelväder! Det tog vädergudarna igen för på vägen hem istället, värre motvind och regnväder upplever man sällan. Ilskan över motvinden briserade mitt i nedförsbacken som ska vara cykelturens höjdpunkt. Istället för att lugnt och försiktigt kunna rulla i ett par minuter och vila benen fick jag lägga allt krut jag hade på att ens ta mig framåt. Jag trampade och slet och ändå kom jag knappt framåt, det gick så sakta att jag nästan inte kunde cykla rakt, och det i en jävla nedförsbacke! Jag skrek och svor men ändå gick det inte lättare.

En liten del av tiden går åt till att rätta till felen vi ställt till med. Det är sönderkapade röjklingor, avdragna startsnören, tappade ljuddämpare och allmänt småpill. En höjdare var när Peter råkade sätta ner skopan på en plåtsax som chefen några dagar tidigare berättat att han gjort själv i skolan, den gick sönder men gick att laga så han märker nog inget. Den där skopan ställer till med en del elände faktiskt. Joysticken är lite bångstyrig och glapp, ibland händer inget när man rör på den, sedan händer ALLT. När ALLT händer är det bara att hoppas att man inte håller på med något precisionsarbete som att sikta in skopan på lastbryggan eller att jämna ut marken, då får man nämligen en hel del extraarbete att göra.

Ja den där skopan kan ställa till med mycket den, men hur mycket kan den egentligen sabba? Den frågan ställde vi oss en fredagseftermiddag och fick för oss att testa den. Vi tog lite sats och körde in i träd för att se om dom gick av, det gjorde dom. Inte sådär smidigt som vi hade hoppats på utan de rev med sig en hel del buskage i närheten och då hade vi en stunds återställningsarbete framför oss.

Med risk att visa mina omogna, oerfarna och snåla sidor lite väl mycket måste jag skriva några rader om mig och min matlagning.  Det här är ändå första gången jag bor ensam och har ansvaret för min egen överlevnad.

Dryga nitton år är jag, hade det varit för två år sedan hade jag varit i ”snarton”-perioden, men ”snartjugo” låter inte riktigt lika roligt. Hittills har jag varit en börda för mina föräldrar, en jävligt charmig och trevlig sådan, men likväl en börda. Nu i samband med mitt första jobb var det dags att ta mitt pick och pack och flyga ur boet. Jag hade såklart sett fram emot att få känna lite frihet, bestämma när jag själv vill äta och kunna kolla på porr när fan som helst, men med frihet kommer ansvar. En fullt arbetande ungdom kräver nämligen en ansenlig mängd mat för att fungera.

Som hälsinglands siste 90a utan körkort (jag skyller överambitionerna på Tjernobyl) är jag rätt isolerad i min stuga. Alla studenter och ungkarlar bor i lägenheter med en pizzeria runt hörnet och en affär några hundra meter bort, så att handla lite mat är ingen stor grej för dem. Jag kan bara handla när Peter ska handla, vilket blir med ganska många dagars mellanrum. Att handla min egen mat är ovant så det räcker, men när jag dessutom måste planera en vecka framöver börjar det bli riktigt avancerat.

Jag vill inte laga så avancerad mat när jag kommer hem mör i kroppen efter en arbetsdag så det blir rätt simpla måltider, korv och mos osv. Vad jag ska handla är inte så jättelurigt alltså. Det svåra är att räkna ut när saker och ting tar slut och vad jag ska handla mer av. Jag råkade till exempel ställa till för mig så att jag inte hade några godsaker överhuvudtaget till helgen, lagomt surt när jag kollade på film i lördags. Så för att det inte skulle hända igen köpte jag på mig ett rejält lager sist vi handlade, och ser man på mitt matlager för tillfället så ser det ut som att jag ska leva på godis och läsk ett par veckor. När jag ändå pratar mat, är det någon som har koll på näringsämnen osv? Mitt sunda förnuft säger att min enformiga mat kommer ge mig varenda bristsjukdom som finns. Är vitaminpiller en bra idé? En burk multivitaminer får det bli.

 

Nu ska jag nog ta och röra lite på det begynnande fläsket, när jag satte mig här var det naturligt ljust i stugan, men nu när jag vände mig om är det tydligen kolsvart, tänk vad tiden kan flyga iväg.

När det ändå har fotats lite bilder kan dom lika gärna hamna här. Sätt er ner med en bira och följ med i berättelsen.


En hemlig lunchrast, vi syns inte från hotellet så vi kunde ta rast utan att dra av från lönen.


En liten utsikt från arbetsplatsen, vinner jag tävlingen i finast arbetsmiljö eller?


Ännu en utsikt.


Rekordförsök i rökpelare. Vi gjorde i ordning en stor eld sen tippade vi över ett lager fuktigt gräs.


Jag har fått lära mig att köra traktor också, här ska jag föda modern av alla brasor.


Några gäster hade glömt ett fönster öppet och lyset på när de lämnade stugan. Nu är huset fullt av malar. Vi lät det stå öppet och hoppas på att fler malar ska hitta dit så städarna får något att göra.


En liten tur till Röros för att fixa mina bankärenden. Chefen blev nog nöjd när han skickade iväg två anställda på en halvdagstur och när vi kom fram var skattekontoret stängt.


Jag pekar med hela handen på en eld, man pekar så när man är vaktmästare.


Nu orkar jag inte ladda upp fler bilder med mitt låneinternet, så den här fina fikapausbilden får avrunda det hela.

Nu har jag varit på gränsen till galenskap i lite drygt en vecka. Med galenskap menar jag då både våra halvtokiga grannar i väst såväl som mitt sinnestillstånd jag hamnat i här uppe. Närå, så illa är det inte. Visst, norrbaggarna må prata konstigt men särskilt korkade verkar de inte vara. Tristessen jag hade oroat mig för märks inte heller av så mycket, det finns så förbannat mycket pyssel att göra så jag har knappt tid att ha tråkigt.

Jag arbetar alltså på ett hotell, Vauldalens fjällhotell närmare bestämt, tror jag. Det är inget fancy ställe utan mer ett tillhåll för friluftssuktande norrmän. Man åker på turer över dagen och använder hotellet endast för mat och husrum. Min roll i det hela är att vara vaktmästare.

Jag hade inte förväntat mig ett slappt jobb men att vara vaktmästare är mer ansträngande än jag trodde, åtminstone så länge man inte jobbar kommunalt. Mina dagar går ut på att åka runt tillsammans med Peter och vår norske kompanjon Tor och röja småskog. Fan efter tre år i teknik och ett ganska omfattande datorintresse är jag knappt kapabel till att stå upp särskilt länge utan att få ont i ryggen och fötterna. Nu är det meningen att jag ska stå upp åtta timmar om dagen med en jävla röjsåg på ryggen till på köpet. Fast jobbigast är nog ändå allt släpande av träd och buskar.

Min nedrige granne på våningen under mig, den där Peter jag pratade om, har skaffat sig mobilt internet som jag kommer kunna låna lite ibland, så nu kanske det blir nån uppdatering här då och då. Nu ska jag ta mitt pick och pack och traska ner till nämnda granne och spana på californication, hejdårå!