Cykla till jobbet
Min granne, arbetskamrat och chaufför Peter tog ledigt måndag och tisdag denna vecka och åkte hem till sin hemby. Att vara utan granne klarar jag, det är lite tråkigare men istället kan jag lyssna på musik och jävlas hur mycket jag vill. Att vara utan arbetskamrat går också relativt bra, det blir mer jobb för mig och det är såklart inte så roligt att stå där ute helt ensam i skogen. Chauffördelen av Peter är däremot jävligt jobbig att gå miste om. Fan det är ju 14 kilometer till jobbet och så långt är jag inte van att cykla. I söndags gruvade jag mig för cykelturen och jag hade rent av sömnproblem på natten. När jag sedan vaknade var inte förhållandena sådär jätteperfekta. Istället för att vara tio grader varmt, som det hittills har varit varje dag, så var det ynka en grad. Till på köpet var det en gröttjock dimbank i hela dalen. Lägg sedan till en slitsam arbetsdag på det så har ni utgångsläget för cykelturen hem. Då hade temperaturen åtminstone gått upp till normala tio fast istället spöregnade det och blåste åt hundra procent fel håll.
Dagen efter gick det lite bättre, på morgonen var det riktigt humant cykelväder! Det tog vädergudarna igen för på vägen hem istället, värre motvind och regnväder upplever man sällan. Ilskan över motvinden briserade mitt i nedförsbacken som ska vara cykelturens höjdpunkt. Istället för att lugnt och försiktigt kunna rulla i ett par minuter och vila benen fick jag lägga allt krut jag hade på att ens ta mig framåt. Jag trampade och slet och ändå kom jag knappt framåt, det gick så sakta att jag nästan inte kunde cykla rakt, och det i en jävla nedförsbacke! Jag skrek och svor men ändå gick det inte lättare.
