lilla ljudguiden
När bror var på middagsbesök här ikväll kom vi som så många gånger förr in på ämnet ljudsystem. Är det något man inte kan prata för mycket om så är det högtalare, förstärkare, ad-omvandlare och allt som hör ljudanläggningar till. Tyvärr har inte den stora massan upptäckt hur bra ett par högtalare kan låta och hur mycket de förbättrar tillvaron framför datorn eller tvn, i köket eller i sängen. Därför är det nu en gång för alla dags för en liten kortfattad kurs i högtalare och sånt! Fan vad bra!
Man kan säga att det finns tre olika sorters högtalare. Envägs, tvåvägs och trevägshögtalare.
En envägshögtalare har bara ett element som då måste ta hand om alla frekvenser i musiken. Allt från 20Hz till 20KHz. Den är billig och enkel men saknar för det mesta riktigt klar diskant och djup bas. Inget vidare med andra ord om man vill ha bra ljud.
Tvåvägshögtalaren har två element. En diskant, dvs ett väldigt litet element på ungefär en tum, och ett mellanregister på allt från jag vet inte vad, 3 till femton tum? Inuti högtalaren sitter ett (egentligen två) litet filter som sorterar ljudsignalen så de höga frekvenserna går till diskanten och de lägre till mellanregistret. På så vis tar varje element hand om sitt arbetsområde. Dåliga filter kan försämra ljudkvaliten och är de inte riktigt bra matchade kan överlappningen mellan frekvensområdena bli lidande.
Trevägshögtalaren har dessutom ett baselement, dvs ett större element på 8" eller större. Fyra filter fördelar signalen till lämpligt element, men ju fler filter desto krångligare kopplingar och mer som kan försämra ljudet helt enkelt.
Så vilken ska man ha?
Först ska du bestämma dig för vad du ska ha högtalaren till. Är det som tvhögtalare eller festhögtalare? En högtalare som för det mesta ska spela ganska lågt tjänar på att inte vara överdrivet stor, en stor högtalare behöver nämligen köras lite tyngre för att den ska vara bekväm. För 99 % av sveriges befolkning är det alltså en mellanstor (mellan fem och sex tums) tvåvägshögtalare som är det bästa alternativet.
Ett mindre element klarar inte av att flytta tillräckligt mycket luft för att få till ett bra bastryck och ett större element är för tungdrivet för att klara av de rätt snabba frekvenser som ett mellanregister ändå måste ta hand om.
När du har ett par högtalare är det dags att köpa en förstärkare till dem. För det första, det är inte antalet watt som spelar roll i första hand! Eller hur förklarar ni att en skitförstärkare från biltema har 500watt och en förstärkare för 20 papp kanske har 150? Antalet watt är helt enkelt ett säljknep för att locka okunniga idioter att köpa just den förstärkaren. När det gäller förstärkare är det enklast att gå efter "man får det man betalar för". Man måste upp i åtminstone två-tre tusen för att det ska bli dugligt. Sen är det självklart att antalet watt spelar roll, men när man är mogen för att kunna ta antalet watt med i beräkningarna behöver man ändå inte den här guiden.
Eftersom den här generationen har tappat kontrollen helt så finns det ingen som lyssnar på skivor längre så en cdspelare lär vara ganska onödig, vi hoppar över den än så länge. Istället är det digitala källor som datorer, mp3spelare eller tvn folk kopplar in i förstärkaren.
Ljudsignalen i datorn är såklart helt digital, men innan ljudet går ut genom den lilla lilla kontakten omvandlas det med urusel elektronik till en analog signal. Den omvandligen är fullkomligt värdelös och bör göras av en mer kompetent komponent (hehe). Till det har man en A/D-omvandlare. Vad som försiggår inuti den mackapären har jag ingen aning om, men det säger sig självt att en dosa stor som tre mjölkpaket som BARA omvandlar signalen gör ett bättre jobb än ett frimärkesstort kretskort inuti en sönderrunkad laptop. Helst av allt bör man ha en digital utgång från datorn, exempelvis optiskt, men även en dåligt omvandlad signal från hörlursutgången mår bra av en omgång i omvandlaren.
Mellan alla de här dosorna ska man såklart ha kablar. Aktar man sig inte noga kan man råka hamna i en diskussion med en kabelnörd och då lär man inte komma hem utan att vara ett par hundra tusen fattigare. Som tur är så är jag fattig och har lite mer sunda åsikter om kablar.
Mellan signalkällan, i det här fallet A/D-omvandlaren, och förstärkaren är ljudet i analog form om än väldigt väldigt svagt. Där är det alltså viktigt med en välskärmad kabel som kan frakta ljudet ostört till förstärkaren. Sedan när ljudet har tagit sig en vända i förstärkaren och biffat till sig lite är det inte lika kinkigt, då är huvudsaken att kabeln är tillräckligt tjock och ren för att det ska fungera. Priserna då? Tjao en signalkabel på en meter bör man ge åtminstone 400 för, medans högtalarkabeln inte behöver vara dyrare än runt 50-100kr metern.
Högtalarna ska sedan placeras någorlunda högt, om elementen hamnar i nästan samma höjd som dörrhandtagen runt om i huset är det rätt lagom. Spikes eller gummifötter är ett måste. Om högtalaren har en basreflexport (ett rör) på baksidan ska den absolut inte placeras för nära väggen, minst en decimeter ifrån! Är det möjligt ska högtalarna placeras så att kablarna blir ungefär lika långa, och självklart ska de riktas mot sittplatsen.
När allt det är klart så är det bara finjusteringen kvar! Det är här nästan alla gör bort sig totalt. Jag vill nästan påstå att man bör förlora sin rösträtt om man håller på så. LÅT BASEN VARA!
Fan i helvete, varenda en jag kommer hem till har basen på alldeles för höga nivåer. Basen är något som ska ligga i bakgrunden mer som ett atmosfäriskt ljud, inte konkurrera med sången om att stå i centrum. Egentligen var det hit jag ville komma med det här inlägget, all text bara för att få förklara att "ju högre bas, desto bättre högtalare" bara är ett jävligt idiotiskt tankesätt. Kom inte och säg att det är en smaksak, för det är det INTE!
Olika ljudanläggningar har olika känslor. En anläggning av dali och cambridgeprylar återger ljudet kliniskt rent medans en anläggning med B&W och NAD-prylar är lite varmare. Vad man föredrar är en smaksak, där håller jag med om att det är individuellt. Men när det kommer till att ha basen uppskruvad för högt så man hör hur den skorrar och sväljer allt i sin väg, där är det inte längre individuell smak det handlar om. Där är det ren och skär idioti!
Lycka till vettja! Någon dag framöver ska jag lära er att cykla, inte downhill utan helt vanlig transportcykling som ni redan tror att ni kan, men som ni antagligen suger på.
Man kan säga att det finns tre olika sorters högtalare. Envägs, tvåvägs och trevägshögtalare.
En envägshögtalare har bara ett element som då måste ta hand om alla frekvenser i musiken. Allt från 20Hz till 20KHz. Den är billig och enkel men saknar för det mesta riktigt klar diskant och djup bas. Inget vidare med andra ord om man vill ha bra ljud.
Tvåvägshögtalaren har två element. En diskant, dvs ett väldigt litet element på ungefär en tum, och ett mellanregister på allt från jag vet inte vad, 3 till femton tum? Inuti högtalaren sitter ett (egentligen två) litet filter som sorterar ljudsignalen så de höga frekvenserna går till diskanten och de lägre till mellanregistret. På så vis tar varje element hand om sitt arbetsområde. Dåliga filter kan försämra ljudkvaliten och är de inte riktigt bra matchade kan överlappningen mellan frekvensområdena bli lidande.
Trevägshögtalaren har dessutom ett baselement, dvs ett större element på 8" eller större. Fyra filter fördelar signalen till lämpligt element, men ju fler filter desto krångligare kopplingar och mer som kan försämra ljudet helt enkelt.
Så vilken ska man ha?
Först ska du bestämma dig för vad du ska ha högtalaren till. Är det som tvhögtalare eller festhögtalare? En högtalare som för det mesta ska spela ganska lågt tjänar på att inte vara överdrivet stor, en stor högtalare behöver nämligen köras lite tyngre för att den ska vara bekväm. För 99 % av sveriges befolkning är det alltså en mellanstor (mellan fem och sex tums) tvåvägshögtalare som är det bästa alternativet.
Ett mindre element klarar inte av att flytta tillräckligt mycket luft för att få till ett bra bastryck och ett större element är för tungdrivet för att klara av de rätt snabba frekvenser som ett mellanregister ändå måste ta hand om.
När du har ett par högtalare är det dags att köpa en förstärkare till dem. För det första, det är inte antalet watt som spelar roll i första hand! Eller hur förklarar ni att en skitförstärkare från biltema har 500watt och en förstärkare för 20 papp kanske har 150? Antalet watt är helt enkelt ett säljknep för att locka okunniga idioter att köpa just den förstärkaren. När det gäller förstärkare är det enklast att gå efter "man får det man betalar för". Man måste upp i åtminstone två-tre tusen för att det ska bli dugligt. Sen är det självklart att antalet watt spelar roll, men när man är mogen för att kunna ta antalet watt med i beräkningarna behöver man ändå inte den här guiden.
Eftersom den här generationen har tappat kontrollen helt så finns det ingen som lyssnar på skivor längre så en cdspelare lär vara ganska onödig, vi hoppar över den än så länge. Istället är det digitala källor som datorer, mp3spelare eller tvn folk kopplar in i förstärkaren.
Ljudsignalen i datorn är såklart helt digital, men innan ljudet går ut genom den lilla lilla kontakten omvandlas det med urusel elektronik till en analog signal. Den omvandligen är fullkomligt värdelös och bör göras av en mer kompetent komponent (hehe). Till det har man en A/D-omvandlare. Vad som försiggår inuti den mackapären har jag ingen aning om, men det säger sig självt att en dosa stor som tre mjölkpaket som BARA omvandlar signalen gör ett bättre jobb än ett frimärkesstort kretskort inuti en sönderrunkad laptop. Helst av allt bör man ha en digital utgång från datorn, exempelvis optiskt, men även en dåligt omvandlad signal från hörlursutgången mår bra av en omgång i omvandlaren.
Mellan alla de här dosorna ska man såklart ha kablar. Aktar man sig inte noga kan man råka hamna i en diskussion med en kabelnörd och då lär man inte komma hem utan att vara ett par hundra tusen fattigare. Som tur är så är jag fattig och har lite mer sunda åsikter om kablar.
Mellan signalkällan, i det här fallet A/D-omvandlaren, och förstärkaren är ljudet i analog form om än väldigt väldigt svagt. Där är det alltså viktigt med en välskärmad kabel som kan frakta ljudet ostört till förstärkaren. Sedan när ljudet har tagit sig en vända i förstärkaren och biffat till sig lite är det inte lika kinkigt, då är huvudsaken att kabeln är tillräckligt tjock och ren för att det ska fungera. Priserna då? Tjao en signalkabel på en meter bör man ge åtminstone 400 för, medans högtalarkabeln inte behöver vara dyrare än runt 50-100kr metern.
Högtalarna ska sedan placeras någorlunda högt, om elementen hamnar i nästan samma höjd som dörrhandtagen runt om i huset är det rätt lagom. Spikes eller gummifötter är ett måste. Om högtalaren har en basreflexport (ett rör) på baksidan ska den absolut inte placeras för nära väggen, minst en decimeter ifrån! Är det möjligt ska högtalarna placeras så att kablarna blir ungefär lika långa, och självklart ska de riktas mot sittplatsen.
När allt det är klart så är det bara finjusteringen kvar! Det är här nästan alla gör bort sig totalt. Jag vill nästan påstå att man bör förlora sin rösträtt om man håller på så. LÅT BASEN VARA!
Fan i helvete, varenda en jag kommer hem till har basen på alldeles för höga nivåer. Basen är något som ska ligga i bakgrunden mer som ett atmosfäriskt ljud, inte konkurrera med sången om att stå i centrum. Egentligen var det hit jag ville komma med det här inlägget, all text bara för att få förklara att "ju högre bas, desto bättre högtalare" bara är ett jävligt idiotiskt tankesätt. Kom inte och säg att det är en smaksak, för det är det INTE!
Olika ljudanläggningar har olika känslor. En anläggning av dali och cambridgeprylar återger ljudet kliniskt rent medans en anläggning med B&W och NAD-prylar är lite varmare. Vad man föredrar är en smaksak, där håller jag med om att det är individuellt. Men när det kommer till att ha basen uppskruvad för högt så man hör hur den skorrar och sväljer allt i sin väg, där är det inte längre individuell smak det handlar om. Där är det ren och skär idioti!
Lycka till vettja! Någon dag framöver ska jag lära er att cykla, inte downhill utan helt vanlig transportcykling som ni redan tror att ni kan, men som ni antagligen suger på.
Kommentarer
Trackback
