ungdomsproblem
Det sämsta med att åka till fjällen över helgen är inte att man missar allt som händer hemma. Nä det sämsta är att man tvingas lyssna på P3 på söndagskvällen när man är på väg hem. Alltså FYFAN vad värdelöst det är.
Mestadels av tiden springer klämkäcka ungdomsreportrar runt på stan och intervjuar andra ungdomar om typiskt ungdomliga problem. Sedan läser en annan klämkäck radioungdom upp en krönika om hur unga tjejer mår psykiskt dåligt eller att dom tvingas vara på ett visst sätt för att få killar. Efter det springer dom ut på stan igen och frågar ännu mer ungdomliga saker.
Mitt upp i allt sitter jag och skäms, jag skäms över att jag tydligen är en av de där ytliga skränorna och antagligen har precis samma problem som de på radion har.
Det är/har jag såklart inte, men hur vet jag att dom andra i bilen som trillat över vuxenstrecket inte tror att jag också känner som flickan på radion? Jag kanske känner en hemsk press på att låtsas vara någon annan, mycket coolare person för att få den där dumma blondinen i hörnet på fall. Antagligen sitter de vuxna i bilen och konspirerar mot mig genom telepati och retas för att jag är ung och dum.
Eller är det så att ungdomsprogram oftast riktar sig till femton-/sextonåringar, och att jag har passerat den åldern sedan lääänge?
Nästa gång jag åker bil och tvingas lyssna på det där tänker jag minsann sitta och konspirera tillsammans med de andra.
Mestadels av tiden springer klämkäcka ungdomsreportrar runt på stan och intervjuar andra ungdomar om typiskt ungdomliga problem. Sedan läser en annan klämkäck radioungdom upp en krönika om hur unga tjejer mår psykiskt dåligt eller att dom tvingas vara på ett visst sätt för att få killar. Efter det springer dom ut på stan igen och frågar ännu mer ungdomliga saker.
Mitt upp i allt sitter jag och skäms, jag skäms över att jag tydligen är en av de där ytliga skränorna och antagligen har precis samma problem som de på radion har.
Det är/har jag såklart inte, men hur vet jag att dom andra i bilen som trillat över vuxenstrecket inte tror att jag också känner som flickan på radion? Jag kanske känner en hemsk press på att låtsas vara någon annan, mycket coolare person för att få den där dumma blondinen i hörnet på fall. Antagligen sitter de vuxna i bilen och konspirerar mot mig genom telepati och retas för att jag är ung och dum.
Eller är det så att ungdomsprogram oftast riktar sig till femton-/sextonåringar, och att jag har passerat den åldern sedan lääänge?
Nästa gång jag åker bil och tvingas lyssna på det där tänker jag minsann sitta och konspirera tillsammans med de andra.
Kommentarer
Trackback
