jonasolsson

Man skulle nästan kunna tro att jag är väldigt världsvan så mycket som jag har rest den sista veckan, men njae, det är jag inte sörrni. I stockholm hittade jag lika kasst som vanligt, och i fjällvärlden där jag faktiskt känner mig rätt hemma fanns det inga bruttor att imponera på.
Men det var inte imponering jag och familjen hade rest upp till tänndalen för att pyssla med. Å nej, det var för att prova deras nya sommaraktiviteter...

På lördagsmorgonen stegade vi in på cykeluthyrningen och hämtade cyklarna vi hade bokat och de skydd vi ville ha på oss.
För en gångs skull så fotades det lite också så nu kan jag visa bilder och berätta, precis som på en släktträff!



Här är alltså jag, på en cykel så dyr att inte ens den snyggaste blondins föräldrar skulle bli erbjuden den i utbyte mot sin dotter, alldeles innan vi gav oss ned för backen. Till vänster skymtar Petter.



Någonstans i mitten av backen stod mor och far som hade valt en lite töntigare nedfart efter att farsan gjorde ett akrobatnummer och landade på ryggen. De plockade fram kameran och fångade petter på bild i förbifarten när våra spår korsade varandra.

Det var helt sanslöst kul och nog det jobbigaste jag nånsin gjort. Även det dyraste skulle jag tro, 860 spänn per person och dag, tvi vale!


På söndagen (idag) var vi för möra och fattiga för att cykla igen så vi provade på det nybyggda klättertornet istället.



Där står jag myself och inspekterar allt möjligt. Jag trodde inte jag var höjdrädd för fem öre, men jävlar i mig vad högt tretton meter känns när man är på en utåtlutande vägg med sitt liv i ens brors händer som dessutom inte är van att hantera säkerhetsbromsen.



Haha, den där sidan var omöjlig att klara, så tro inte att jag kom upp där. Jag valde den där bilden enbart för att visa hur pass högt tornet var och att det lutade utåt. Vi klarade däremot väggen på andra sidan, som inte hade lika glest mellan klossarna, oh right!